marodör; best. -en, äv. -n; pl. -er. (förr äv. -deur)
[jfr t. marodeur; av fr. maraudeur, till maraud (se MAROD, adj.)]

(i fråga om ä. förh.; jfr dock slutet) soldat som maroderar; äv. om person som följer efter en krigshär i avsikt att plundra o. d.

– särsk. (fullt br.) i utvidgad l. bildl. anv.; särsk. om rovgirig(t) person l. djur, äv. likty­digt med: skadegörare, bandit o. d.
En af våra markers kringströfvande och allt lif mördande marodörer, katten. KNÖP­PEL SvRidd. 32 (1912).